Första delen om hur det var att vänta tvillingar finns HÄR ♥
Den första tiden med tvillingarna…Alltså jag säger aldrig tvillingarna, det är ju Enzo och Romeo. Grabbarna eller pojkarna säger jag : ) Så den första tiden med pojkarna var som den här bebisbubblan jag också upplevde med Jolie. Overklig och magisk. Ni vet när man vaknade på morgonen och liksom kom på att ”Jag har tre barn!” Det var liksom som en aha-upplevelse lite då och då : ) Samtidigt var man i ett töcken. Mata, byta blöja, mata, byta blöja osv om och om igen. Dubbelt upp. Vi hade bestämt att R skulle vara hemma i 2-3 månader tills vi kommit in i rutiner som fungerade för oss alla och för att jag skulle känna att jag klarar dagarna själv. Jag ammade inte nu heller vilket gjorde att vi också kunde hjälpas åt med matningen på nätterna. Vi försökte ta ett pass vardera, men första tiden var det så svårt att mata båda samtidigt, speciellt på natten så jag tror vi tog en varsin bebis och nästa natt böt vi. Ja det är ärligt talat lite suddigt den första tiden. Det var tungt och ibland för mycket. Men jag tänkte hela tiden att om några veckor kommer de att äta mindre om natten och sova mer. Jolie sov ju hela nätter från 2 månaders ålder. Men pojkarna var extremt hungriga och matglada, de åt massor, och växte därefter : ) Efter 6 veckor så sov de lite bättre och vaknade 1-2 ggr på natten och då började R bli sugen på att jobba igen. Han skulle ändå hjälpa till med matningen om nätterna eftersom jag också skulle orka med pojkarna + Jolie om dagarna samt sköta mitt företag. Jag var ok med att han började jobba. Men kommande månader slet enormt på mig och jag hade sådan press på mig. Från mig själv antar jag. Jag skulle klara av att ta hand om mina barn, finnas där för Jolie och ge henne egentid. Jag skulle jobba, sköta hemmet, sov alldeles för lite. Och när R började jobba, så var huvudansvaret på mig. Jag ville få en liten lucka där jag kunde andas, kände jag ibland. Men under våren så var R ganska egoistisk (förmodligen kände han själv att det var svårt att få ihop allt) och allt låg på mig. Jag har svårt att be om hjälp, speciellt då men hade fint stöd av min mormor som kom ibland och hjälpte till. Hon och pojkarna har verkligen ett speciellt band ♥ Min mamma, som jag inte har den bästa kontakten med idag pga. olika anledningar ställde också upp riktigt fint för pojkarna liksom mina syskon. Tack gode gud för det! Pojkarnas första år var både jobbigt och fantastisk! Jag saknar tiden ibland. Myset, promenaderna, matstunderna… Dessa små figurer som man var så nyfiken på : ) Strax innan de fylle 1.5 år började de på förskolan. Och när de var inskolade började min krasch… Nu kommer jag vara väldigt privat. Jag vet att ni som läst bloggen i alla år märkte av mitt mående denna tid. Denna krash var förgrunden till min utmattningsdepression som kom ett par år efter. Här hann jag nu fokusera mer på jobb om dagarna i några timmar när barnen var i förskolan. Fastän jag hade jobb upp över öronen så tyckte jag ändå att barnen skulle ha korta dagar på föris så vände ut och in på mig för att lämna sent och hämta tidigt. För vems skull? Ja mitt samvete kanske. Jag var så slut efter det här första året och kunde för första gången på länge andas kändes det som. Hinna tänka klart en tanke… Här kom också min besvikelse över hur R varit pojkarnas första tid. Han fanns inte där till 100%, inte ens när jag bad om en liten lucka att bara få åka iväg ett par timmar för mig själv. Han sa att kände att han inte kunde ta hand om alla tre själv. Så sommaren 2012 var en riktigt tung sommar där vi höll på att separera. Så långt kom vi men kunde aldrig ta beslutet. Vi ville ju egentligen vara tillsammans. Och R förstod också hur hans beteende hade slitit på mig och oss och gjorde här en helomvändning. För att han ville och insåg vad som hade hänt. Men det tog tid att bygga upp OSS igen och trots våra snart 18 år tillsammans, är vår relation ingenting jag tar för givet. Vi måste kämpa och välja varann om och om igen. Och det gör vi bättre än någonsin. Kanske pga. denna turbulenta tid. Blir alldeles gråtfärdig nu. Det väcker upp så mycket känslor att skriva om detta. Jag förstår inte riktigt hur vi fick ihop livet här. Tre småbarn och vi som var i den djupaste krisen. Men det var viktigt att barnen kom först och vi levde på som vanligt, och pratade, eller grät, om kvällarna. Under denna tid var pojkarna också i sitt esse haha. Vildare är vildast. Var van med Jolie som var lugnet själv i den åldern och fick då två vilda söner som man liksom fick vakta HELA tiden. Innan de fyllde 2 år den hösten så var vi sällan iväg på café osv. då det inte var lönt. Men efter att pojkarna fyllde två år så började vi komma iväg allt mer och då kom ju även talet allt mer. Pojkarna var betydligt mer snabba fysiskt, än vad Jolie var i den åldern. Men medan Jolie talade tidigt så var pojkarna lite senare med det. Vanligt för tvillingar har jag läst så det var inget jag oroade mig för men jag saknade att kommunicera ordentligt. Men så kom det allt mer och dagarna var fortfarande lika fullspäckade och man däckade i soffan om kvällarna. Jag har på något konstigt vis också ”hunnit” haft kraftiga problem med min mage denna period. Hade så ont i navelbråcket och kunde knappt röra mig vissa dagar. Förstår inte hur vi fick ihop livet när jag ser tillbaka på vissa perioder. Men det gjorde vi ju, och det var så många härliga stunder med min trio av mirakel. Så mycket lek, bus & kärlek. Jag drog med mig alla barn i tvillingvagnen på PWs, sommar som vinter. Mina små hjärtan… Även om det kanske nu låter extremt jobbigt, så var det också magiskt. Så mycket kärlek att man fick nypa sig i armen ibland. Det är ingenting jag skulle vilja ha ogjort.
När pojkarna fyllde 3 år vågade vi till och med boka en resa till Thailand. Innan de fyllde 3 år tänkte jag att aldrig i livet att jag kommer klara av att resa utomlands med tre barn. Dock var vi till Rhodos när pojkarna var 7 månader och Jolie skulle fylla 4 år… En fin upplevelse men ett virrvarr av att få ihop livet. Men Thailandsresan är bland det bästa vi gjort! Att resa tillsammans tycker jag sammansvetsar familjen om möjligt ännu mer ♥
Jag älskar att vara mamma till tre. Min dröm! Jag kunde känna mig otillräcklig som mamma emellanåt när barnen var mindre, man vill ju SE och HÖRA alla och helst samtidigt. Och mina mammiga barn är väldigt mycket ”Mamma, mamma!” hundratvåtusenåtta gånger om dagen, minst : ) Så fastän man blir rynkig och säkert gråhårig i förtid så är det värt det alla gånger. Och jag tycker också att jag lär mig balansen och att vara rättvis. Man lär sig, gör fel och gör om gör rätt hela tiden som mamma. Vi gör mycket tillsammans, ja det mesta faktiskt då vi vill vara tillsammans allihopa. Sen är det skönt med nån timme med bara ett av barnen så man kan pratat på sitt speciella vis också såklart.
♥
Har ni frågor så ställ dem gärna här. Fastän det blev ett långt inlägg så är det så mycket jag inte får med här som har med bebisar, barn, familjeliv mm att göra så fråga gärna om ni undrar över något så försöker jag svara. Kram/E
Hur snygg är inte denna svarta väska med röda detaljer på remmen och inuti? Love it, och den är ett riktigt kap för 399:- Finns 
