Om ni inte läst hur allting började för nio år sedan så kan ni göra det HÄR. Nu kommer fortsättningen…
Medan jag sökte jobb 2006 så var mina tankar enbart på barn & jobb. Jag var klar med utbildningen, ville få ett tryggt jobb som CNC-operatör, skrev bloggen samtidigt som då tog massor med tid men ändå kändes som en hobby. Jag drömde om bebisar, drömde att jag inte kunde få barn, läste på massa sajter och min kropp kändes stressad. Och det var den. Inuti. Hela pressen med att jag måste fixa jobb gör ju sitt och så kände jag verkligen att jag var så himla redo attt bli mamma. Jag var 25 år och så redo jag bara kunde bli! Jag ville inget hellre. Jag har alltid varit smal, lätt att tappa något kilo eller två vid stress och fick verkligen anstränga mig för att äta bra och istället lägga på mig ett par kg på läkarens inrådan. Lättare sagt än gjort men när man vill något så mycket gör man allt man kan. Mindre träning, regelbundna mål mat och extra vitaminer gjorde i alla fall att jag lyckades lägga på mig 2-3 kg och kroppen fungerade bättre. När jag fick veta att jag fått jobbet på Sandvik så släppte också den stressen och jag blev gravid precis när jag började mitt nya jobb. Jag tog ett graviditetstest en tidig onsdagsmorgon min lediga vecka när R jobbat natt och jag hade fått tabletter för att få hjälp att få igång mensen då min var så oregelbunden och nu väldigt sen. Men innan jag tog de tabletterna som framkallar en blödning så ville jag ändå kolla, fastän jag visste att jag såklart inte kunde vara gravid. Det var den 6e december 2006 och när jag ser plusset på stickan så håller jag på att svimma… Hur kunde det vara möjligt? Det måste visa fel? Jag ville inte väcka R som jobbat hela natten men herregud jag kunde inte hålla mig till slut. Han fattade nappt någonting stackarn, nyvaken med en flickvän som studsar runt i sängen och visar stickan. Han övertygar mig om att det visst är ett plus. Men jag åker till Apoteket senare på dagen och köper ett 2-pack Clearblue för att kolla igen om någon dag. Och kunde ju naturligtvis inte hålla mig så kollade igen samma kväll. Plus. Kollar igen torsdag morgon som också visar plus… Då förstår jag, eller börjar i alla fall förstå att det bor ett litet, litet mirakel i min mage.
Att hålla det hemligt kändes så svårt, speciellt när det närmade sig jul och allt. Men vi vågade inte berätta än. På julafton var jag i vecka 8 och då kände vi bara att nej nu kan vi inte vara tysta. Vi måste berätta det här för våra närmaste, det finns ju ingen bättre julklapp. Första barnet och första barnbarnet i släkten. Vi firade jul hemma hos oss och därför förberedde vi med att göra bordsplacering med ”mormor”, ”moster”, ”gammelmorfar” osv… Det tog en stund när vi stod där runt bordet innan alla insåg. Tror min syster läste sin lapp först och var den som förstod och sedan så förstod alla och det blev skratt & tårar & kramar. En alldeles magisk jul 
Fortsättning följer. Kramar/E
♥